Alla inlägg under oktober 2012

Av Elias - 29 oktober 2012 10:09

Organiserat vetande benämns som utbildning


Veckan gick i didaktikens tecken, vilket innebär att vi träffade Lars-Åke Kernell och fick prata om praktiska saker som har med lektionsplanering och elevhandledning att göra. Hur lägger man upp en lektion, hur bemöter man eleverna, hur personlig ska man vara osv...


Vi diskuterade också hur viktigt bildämnet är, inte bara som hjälp för de andra ämnena eller som avkoppling, utan hur viktigt det är att faktiskt kunna analysera sin omgivning och fundera över sina fördomar och vad man tror sig veta.


Slutsatser

Mycket av undervisningen handlar om att känna sig fram. Det finns så klart grundläggande "mallar" för hur man håller i undervisning men i slutändan är det den personliga känslan som bestämmer. Ingen mall i världen kan tala om hur en grupp elever behöver bemötas en viss dag även om det finns vissa riktlinjer att förhålla sig till. Dessa riktlinjer är dock ganska allmänmänskliga och logiska. Som att alla elever behöver känna sig sedda. Att strikt hålla sig till saken funkar inte, ju mer påläst man är desto mer kan man frångå ämnet men fortfarande komma tillbaka till rätt spår. Se till att uppmärksamma de elevr som har låg status i klassen men gör det inte överdrivet.

Det är bra att ställa höga krav, att visa känslor och kunna bli arg när de inte gör det som det är tänkt. Bli dock inte moraliserande.



Ju längre tid man undervisat desto mer överblick har man och kan räkna in olika aspekter och se deras påverkan på undervisningen.


Stanna upp en stund, känn efter vad som händer/hur är stämningen i klassen. Det är bra att ta lite avstånd ibland för att få en ordentlig överblick över sitt arbete utan att blanda in känslor. Detta tror jag är något som jag kommer behöva ha i åtanke mycket. Jag har lätt att ta det som ett personligt nederlag när mina lektioner inte funkar, därför ska jag försöka komma ihåg de här orden.


Vi diskuterade också rent praktiskt hur man lägger upp en lektion, och vissa kom-ihåg-saker som att markera med röst och kroppsspråk när det är dags att göra något annat, när man når en 'tröskel' i undervisningen.


Det kom många frågor om hur man gör med stökiga klasser. Några visdomsord att ta med sig vad gäller det är; 

  • Den största fienden till ordning är att samtidigt försöka hinna med det man har planerat.
  • Se även det som ligger vid sidan om ämnet som undervisning
  • Man klarar jobbet bättre om man tänker att man undervisar hellre än att man moraliserar

Tänkvärda citat från dagen


"När vi undervisar pratar vi fram världen"


"Jag är inte den jag tror att jag är

Jag är inte den du tror att jag är

Jag är den jag tror att du tror att jag är"


"Jag trivs när jag blir sedd för det jag vill ska synas"




Det kreativa ögat

Det vi kom fram till i vårt baslgasprotokoll kommer jag inte ta upp här, det kan lika gärna läsas i protokollet.


Däremot funderade jag själv på en fråga i samband med det här citatet ur boken; "Alla skapar bilder"


Okey, jag kan gå med på att alla seende skapar bilder. Men hur är det med blinda? Hur skulle en blind måla en bil? Talar blinda i bilder?


Det här är frågor som det såklart inte går att få svar på just nu men jag tycker att de är värda att beakta. Även blinda har ju en rumslig uppfattning, de har en känsla för avstånd och djup och former och känsla, men på vilket vis talar de om dessa? Det finns säkert avhandlingar om just detta så jag tänker ägna lite av min tid till att kika på det. En övning som skulle vara intressant, just med tanke på att inte kunna se är att skulptera med förbundna ögon, att känna sig fram till hur formen skall gestaltas, vad för verktyg man ska använda på ytan och om man vill behandla den med något, typ glasera, lacka osv. för att få fram en särskild känsla.


Jag tror att man genom att göra det skulle ge bild/konst en dimension till. Ofta rör man ju inte vid konsten, man kliver runt den och tittar på den och funderar över den men man rör inte vid den. Ibland vill man men vågar inte, något som hände mig när jag tittade på Klara Kristalovas verk. Där fanns en skulptur av en glaserad elefant som förde tankarna till Babar som liten. Jag stog en lång stund och bara tittade på den, egentligen ville jag krama den men vågade som sagt inte.



ANNONS
Av Elias - 29 oktober 2012 10:08

Göteborgs Konstmuséum 25 oktober


 


Verket utgörs av en äldre typ av stol och ett bord som täckts av vågigt glas,  på/i vilket det placerats en modell av ett berg med en fyr på. Placeringen av fyren är på ett avstånd av två tredjedelar av bordets längd ifrån stolen. Alltså en modell av ett hav med en ensam fyr långt därute.  Vad är konstnärens tanke med detta? Hur känner jag inför verket?


I konstnärspresentationen står det:

Johan Thurfjell arbetar med olika tekniker som skulptur, teckning och text i installationer som närmast kan beskrivas som storskaliga modeller. Den sammanbindande länken i hans verk återfinns i den narrativa strukturen och de ämnen han utforskar: minne, historieskrivning, hopp och förtröstan. Med den personliga berättelsen och upplevelsen som utgångspunkt ger hans verk ofta på ett poetiskt vis uttryck för större allmänmänskliga förlopp och händelser.

  

Mina associationer till den ensliga fyren; Är vi ensamma? Upplever vi oss som ensamma? Vad får någon att bli fyrvaktare? Är det en självvald isolering? Vad får folk att isolera sig från omvärlden? Hur hanterar vi omvärlden när den känns för påträngande? Vill vi stänga den ute ibland? Ja det vill vi, men vi gör det på olika sätt. En del använder hög musik, andra vill ha total tystnad, de isolerar sig, i skogen, på en enslig ö någonstans, i fjället. Eller bara bakom en stängd dörr och ett par hörselskydd.


Ibland behöver man fly från sig själv, man flyr in i det sociala livet där man bara är en del av en helhet, där man slipper fundera över sig själv och sin existens. Eller så flyr man genom att förlora sig i fantasivärldar, böcker, dataspel, dans och musik, droger, skapande processer etc.


Kan bilden få lov att vara en flykt från de jobbigare ämnena? varför/varför inte.


Hur uppfattar vi det oändliga havet? Kan man säga att det är oändligt? När vi inte ser ett slut så uppfattar vi det som oändligt, fastän vi vet att det finns en gräns någonstans. Är det havet som tur slut där fastlandet börjar eller är det fastlandet som tar slut där havet börjar? Måste det finnas ett slut, marken fortsätter ju under vattnet och vattnet finns även ovanför oss, i ett ständigt kretslopp.  


Så många frågor. Inte lika många svar. Men det är inte nödvändigt!

ANNONS
Av Elias - 29 oktober 2012 10:07

"I genuin kommunikation råder alltid en osäkerhet"


Ovanstående citat vet jag inte varför jag valde att ha med mer än att det känns som något bra att komma ihåg.


Onsdagen workshop, som resulterade i en affisch, gav nya infallsvinklar til hur man kan få kreativiteten att flöda


  • Ordträd på ordet "jag" (ordet eller jaget) beroende på vilket jag man väljer att utgå ifrån så får trädet olika utséende
  • Välja ord ur trädet som känns mest relevanta för mig
  • Välja föremål som passar till orden
  • Tejpruta på golvet med ord och föremål
  • Genomgång av alla rutor, deras mening och associationer, både publikens och skaparens
  • Ihopfogning av rutorna
  • Välja grupp utifrån vilka rutor som associeras mest med varandra
  • Flödesskrivning
  • Ordspråk
  • Gestaltning
     
     

Flödesskrivning = ocensurerad dialog med sig själv. Intressant övning som jag nog kommer ha nytta av i framtiden. Kände att det var en metod som passade mig väldigt bra då sättet att skriva påminner om hur mina tankar far omkring ibland när jag är på väg att somna.

Affischen

 

Vid skapandet av affischen hade jag först en idé om att använda mig av Photoshop eftersom jag aldrig gjort det förut. Men eftersom jag inte har det hemma och jag dessutom inte vet hur man gör så bestämde jag mig för att låta bli den här gången.

Som bakgrund använde jag ett foto jag tagit på en del av en tavla av Chitra Ghanesh. Färgerna i tavlan ger mig en känsla av undermedvetenhet och underjord/grekisk mytologi. Fotot skrevs ut på en bit gammal tapet vilket gör att det ser ut som om jag har skrivit på en gammal tavla. Tapetrullar finns i de flesta hem så det är ett billigt material att använda och det funkar bra ihop med vattenbaserad färg eftersom det är gjort för att suga upp väta utan att bli buktigt. Dessutom kan man klippa precis så stort ark som man vill ha (nästan iallafall). Om man är ute efter en särskild textur kan man leta i secondhandaffärer eller såklart i välsorterade tapetbutiker efter relieftapet.

Motiven hämtade jag från den gestaltning som Sara och jag gjorde, då hon föreställde en hjärna och jag var pennan som rörde sig runt den samtidigt som vi sa vårat credo "hjärnan som ger pennan oändlighet". Jag målade med acrylfärg i två omgångar men hade svårt få till rätt färgnyans, därför är jag inte helt nöjd med det. Skuggorna på handen (det enda som jag valde att skugga för övrigt) är jag däremot riktigt nöjd med. För att vara säker på att få till det riktigt tog jag först ett foto på min egen hand som jag sedan tittade på. Däremot känner jag att pekfingret är felvinklat, jag borde ha målat mer av undersidan på fingret med tanke på förhållandet till tummen. Dessutom är mittenknogen (den högsta punkten på handen) lite för lång.

 

Att göra en fusion av de två föremålen hade jag alldeles glömt bort (leksakshelikopter+smurf). Detta upptäckte jag när jag gick tillbaka till instruktionerna för att se vad blogginlägget skulle döpas till. Så helikoptersmurfen är en efterkonstruktion som för min egen del förstör själva upplevelsen med affischen. Detta kommer jag att ta med mig i framtiden Kolla instruktionerna noggrannt!!! Om jag gjort det hade jag kanske valt andra motiv helt och hållet. Fast det var roligt och upptäcka hur lätt det är att rita en helikopter.

     




Sokratiskt samtal; Att välja material

Det är viktigt att man väljer nånting som är tillräckligt öppet för att kunna diskuteras ur olika synvinklar.


Alternativ

1 High Falls (kvinnan kör över hunden hunden, mannen som var otrogen)

2 The six dollar fifty man (pojke som inte kan läsa och blir mobbad i skolan, har en docka i väskan)


Ex. på frågor;

vad tror du att kvinnans relation var till hunden?

Vad tror du rektorns åsikt om läraren är?


Vi diskuterade vilka frågor man kan ta upp med ungdomar och vad man borde låta bli eftersom det kan upplevas som obehagligt. Vi kom överrens om att den första filmen var bäst ur diskussionshänséende, att den öppnade upp för flest djuplodande filosofiska frågor. Men samtidigt var det den andra filmen som vi själva kom att prata om mest. Kan detta ha berott på vårat engagemang som blivande lärare? Vi pratade om den ur mobbningshänséende och åsikter som att den kunde väcka starka känslor hos t.ex en elev som kände sig utsatt/mobbad kom upp. Vi funderade också på om det kunde vara ett alternativ att bara visa en liten del av filmen, t.ex när pojken hoppar ner från taket och innehållet i hans väska sprids över ängen, om detta skulle kunna öppna för givande diskussioner om normer och utanförskap utan att känslan i klassrummet blir för personlig. Detta kändes som ett användbart utgångsläge. 

Av Elias - 26 oktober 2012 18:04

 

Av Elias - 26 oktober 2012 13:35

 

Av Elias - 23 oktober 2012 14:28

 

Av Elias - 19 oktober 2012 17:40

Sedan kursens början har min syn på bildämnet ändrats. Tidigare såg jag det mest som ett komplement till mitt första ämne, historian. Jag tyckte att det kunde vara skönt att ha ett tungt teoretiskt ämne och ett lätt praktiskt. Samtidigt såg jag en potential i att använda bildanalys inom historian.  


Det där senaste stämmer fortfarande, fast numera ser jag bildanalys som ett otroligt viktigt redskap att ha med sig överhuvudtaget, inte bara i historia-sammanhang. Allt som har med visuell kultur att göra påverkar oss så mycket utan att vi ofta är medvetna om det.


Jag har också insett att den radikala eller den poststrukturella estetiken går hand i hand med den postmodernistiska historiesynen. Allt man ser och gör handlar om ur vilket perspektiv man ser det och ur vilket perspektiv det skapats. Vem gör anspråk på sanningen? Vem tolkar den? Hur vinklas sanningen? Hur ser sanningen ut under olika tidsepoker?


Våran syn på människor blir alltmer individualistisk. Det blir hela tiden viktigare att kunna fatta egna självständiga beslut grundade på rationella analyser. Detta avspeglar sig i kursplanerna som riktar sig mycket mer mot tolkningsfrågor och självständig analys jämfört med de tidigare (under 1900-talet) som handlade om faktainlärning utan självständigt tänkande. Samtidigt har den sociokulturella inlärningsmetoden, att lära sig tillsammans, fått stort fokus i skolan, eller åtminstone i lärarutbildningen. Att i utbytet med andra lära sig att alla tänker olika och att med egna ögon/öron se på hur många olika sätt man kan tolka ett budskap tror jag öppnar upp för ett mer accepterande samhälle.


Jag hoppas kunna ta med mig mycket av det jag lär mig under utbildningen när jag själv blir lärare. Jag vill kunna använda diskussionsmetoder där inget är rätt eller fel utan där eleverna lär sig att analysera utan att döma varandra. Att de ska kunna se i varandras bilder hur de avspeglar den kultur de lever i utan att haka upp sig på teknisk perfektion. Att de ska förstå att man alltid ser på företeelser utifrån sina egna kulturellt färgade glasögon och att man därför aldrig kan se hela sanningen.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Elias med Blogkeen
Följ Elias med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se