Sedan kursens början har min syn på bildämnet ändrats. Tidigare såg jag det mest som ett komplement till mitt första ämne, historian. Jag tyckte att det kunde vara skönt att ha ett tungt teoretiskt ämne och ett lätt praktiskt. Samtidigt såg jag en potential i att använda bildanalys inom historian.  

Det där senaste stämmer fortfarande, fast numera ser jag bildanalys som ett otroligt viktigt redskap att ha med sig överhuvudtaget, inte bara i historia-sammanhang. Allt som har med visuell kultur att göra påverkar oss så mycket utan att vi ofta är medvetna om det.

Jag har också insett att den radikala eller den poststrukturella estetiken går hand i hand med den postmodernistiska historiesynen. Allt man ser och gör handlar om ur vilket perspektiv man ser det och ur vilket perspektiv det skapats. Vem gör anspråk på sanningen? Vem tolkar den? Hur vinklas sanningen? Hur ser sanningen ut under olika tidsepoker?

Våran syn på människor blir alltmer individualistisk. Det blir hela tiden viktigare att kunna fatta egna självständiga beslut grundade på rationella analyser. Detta avspeglar sig i kursplanerna som riktar sig mycket mer mot tolkningsfrågor och självständig analys jämfört med de tidigare (under 1900-talet) som handlade om faktainlärning utan självständigt tänkande. Samtidigt har den sociokulturella inlärningsmetoden, att lära sig tillsammans, fått stort fokus i skolan, eller åtminstone i lärarutbildningen. Att i utbytet med andra lära sig att alla tänker olika och att med egna ögon/öron se på hur många olika sätt man kan tolka ett budskap tror jag öppnar upp för ett mer accepterande samhälle.

Jag hoppas kunna ta med mig mycket av det jag lär mig under utbildningen när jag själv blir lärare. Jag vill kunna använda diskussionsmetoder där inget är rätt eller fel utan där eleverna lär sig att analysera utan att döma varandra. Att de ska kunna se i varandras bilder hur de avspeglar den kultur de lever i utan att haka upp sig på teknisk perfektion. Att de ska förstå att man alltid ser på företeelser utifrån sina egna kulturellt färgade glasögon och att man därför aldrig kan se hela sanningen.

Fåfänga försök

Den första aspekten av utställningen, som gick mig helt förbi ända tills jag hörde konstnärssamtalet, var att man ombads ta på sig tofflor. Vid ingången till spiraltrappan som ledde till utställningsrummen stod hyllor med sådana tofflor som man får på hotell, alla i samma storlek, vilket för min del innebar att de var 10 cm för långa och gjorde det krångligt att gå i trappor och få med sig tofflorna på samma gång. Att utställningen började på fjärde våningen hjälpte ju inte till. Alla golvytor bestod av slätputsad betong så förklaringen till toffeltvånget stod inte klar för mig förrän jag sett utställningen och gick och lyssnade på konstnärerna. Deras tanke var att tofflorna skulle skapa en något sårbar känsla samtidigt som det skulle kännas lite hemtrevligt. Både lite respektlöst men ändå respektfullt.

Det handlade också om att de 'mjuka' skulpturer som var utställda med tanke på att man skulle interagera med dem, det vill säga sitta, ligga eller klättra på, skulle ta mindre skada av hotelltofflor. Dessa skulpturer var gjorde i nåta slags skumgummimaterail överdraget med canvas/segelduk och målade med gummifärg. De föreställde mat och matrester såsom svampar, bananskal och de användes som möbler att sitta/ligga på när man såg på leranimeringarna som var föreställningens huvudattraktion och det som, förmodar jag iallafall, var det som namnet "Fåfänga försök" handlade om. Filmerna var i många fall ganska stötande, de innehöll människor och djur som klipptes i bitar och kroppsvätskor såsom blod, dregel och bajs, sådant som uppfattas som äckligt så fort det lämnar kroppens innandöme, förekom rikligt. Sammanlagt fanns där fem filmer men jag kommer uppehålla mig vid de två som väckte mest tankar hos mig.

Den allra första filmen i utställningen (på 4e våningen) var genusorienterad och föreställde hur man dömer människor/kvinnor efter utséendet. Vem som anses snygg eller ful, vad man får lov att göra med sin egen kropp och vilken rätt andra/män har till den.

I den andra filmen jag funderade mycket över var det en människa som red på en krokodil medan de tillsammans letade upp ett nedgrävt ägg. Jag förmodar att det var krokodilens ägg. De hjälptes åt att gräva fram ägget och få upp det ur hålet men sedan försökte människan ta ägget vilket krokodilen blev arg över så den knuffade bort människan därifrån. En allegori för människans ingrepp i naturen?

Göra mask

Som en del av utställningen kunde man tillverka sin egen mask. Där fanns uppbyggt ungefär som en scen där en stor mängd material fanns att tillgå. Bland annat fanns där en sorts artificiell lättvikts-lera som man bränner i micron, glasögon och vanliga pappersmasker såsom den jag använde. Färger,  glitter, sammetsband, pärlor och paljetter. Saxar, limpistoler, tänger, ståltråd i olika storlekar och fjädrar, smycken, papper i alla möjliga färger och materia. Kort sagt ett överflöd av material för att göra sin egen mask. Jag gjorde en enkel, ganska klassisk mask, fast med en näsring ;-) medan jag funderade över anledningen till att man kunde skapa en egen mask på en konstutställning.

Sådant jag funderade över blev bland annat:

Vad vill vi visa omvärlden? Vad visar vi omvärlden? Ser andra det som jag vill att de ska se av/om mig? 

Vilka föreställningar om varandra har vi? Kan vi dölja oss bakom en mask?

Vad är verklighet/sanning, finns det en sanning/finns det en lögn?