Jag har svårt för att sätta igång. Varje gång jag skaffat nytt material är det så. Jag har idéer om vad jag vill göra och längtar efter och sätta igång men samtidigt är jag rädd att... ja vadå?

Jo det är så här va.

När man är liten får man höra att man ska rita på hela papperet, och gärna använda båda sidorna, innan man tar ett nytt ark. Man ska inte slösa. Och det där med att rita fina saker sitter ju i också. Man vill att det ska bli så fint som möjligt och man vill inte slösa på dyra material, så klart.

Jag har en idé om min gestaltning, har faktiskt haft den i huvudet ett tag men inte haft tid att sätta igång med den förut. Vilket kanske är anledningen till att jag tycker den passar till de ord jag fick ^^ Det är mycket möjligt att jag inte kommer använda mig av den här idén till slut men jag ska iallafall sätta igång med att teckna/måla den så kanske det dyker upp nåt annat sen.

Jag köpte iallafall en del material till den. Material som jag aldrig använt tidigare.

Och jag kan säga att jag aldrig betalat så mycket för konstnärsmaterial tidigare heller ^^ Vilket är anledningen till att jag har svårt att sätta igång nu. Och jag har bara en idé om vad det är jag vill måla så därför kommer jag göra så att jag börjar teckna på "fulmaterial" där jag kan sudda och göra om eller bara slänga det om det inte blir bra.

Vid arbetet med mail art gjorde jag så

Jag hade idén men hade inte målat de motiven tidigare så jag gjorde dem separat på varsitt stycke tapet innan jag gjorde det en gång till på vykortet. Det var visserligen inget dyrt material jag använde där, det var en bit tunn wellpapp, men det behövdes en del förarbete för att få det "målningsbart" så därför ville jag vara säker på mina motiv innan jag ritade dem. Fast jag måste säga att jag är mer nöjd med den första skejtaren än den på vykortet ;)

Iallafall så är det min inneboende snålhet som gör mig motvillig att sätta igång med de nya pennorna och blocken. Jag är rädd att slösa på material. Och jag känner ett visst prestationskrav när det ska vara i ett skissblock också, heh.

Idé-skisser

På utställningen av Klara Kristalova utgjordes en del av visningen av hennes skisser till skulpturerna. På dessa var det både teckningar och text som visade hur hon tänkte sig det färdiga motivet. Detta är något som jag också brukar göra. Lustigt nog har det tidigare känts som att det på sätt och vis är 'fusk'. Man ska inte planera det man ska rita typ. Att se att en etablerad konstnär använder sig av samma slags förplanering som jag  gjorde att den känslan släppte. 

Nåt annat som jag gör är att jag ofta skissar i kollegieblock. Se varför i videon

Det finns ett ordsråk som säger "den som tar sig i kragen behöver ingen spark i baken" ^^ Såatte... det är bara att sätta igång då.

Förresten, påmminner inte den här snubben   om Boba Fett?   ;-) 

Här kan man få lite tips på skulpturer, material och sådant

http://isdrottningen.bloggspace.se/?__hsc

C-uppsats om skatebordkonst

http://epubl.ltu.se/1402-1773/2005/106/LTU-CUPP-05106-SE.pdf

Vid början av den här kursen visste jag egentligen inte vad den skulle innehålla. Jag var inställd på att få lära mig olika tekniker vid bildskapande och att diskutera pedagogik och didaktik. Att diskutera barns bildskapande och läsa arbeten om detta kändes alltså som en naturlig ingång till detta. Fortsättningen blev dock annorlunda.

De olika momenten under kursen har hjälpt mig att ändra inställning både till kursen och till mitt framtida yrke. Att se skolämnet bild som enbart en hjälp till de andra ämnena eller som rekreation är att negligera den inverkan vår upplevda omvärld har på oss som personer.[1] Detta är också något som det har tryckts särskilt på i de texter som vi har läst. Bland annat visar Texten Uttryck, intryck, avtryck hur viktigt det är med en kulturskola för alla, där stort fokus läggs på att analysera sin upplevda omvärld genom de bilder man ser och skapar.[2] Av den anledningen är det viktigt att jag som lärare inte ser ämnet bild som övningar i att teckna, utan som övningar i att kunna lägga undan personlig prestige och öppet diskutera kulturella fenomen och hur mycket personen och det den skapar faktiskt påverkas av sin omgivning.[3]

Sen är det självklart så att de flesta vill kunna utveckla sitt tecknande, av den anledningen är det viktigt att ha koll på vissa grundläggande regler vid teckning, som till exempel att man målar det man vet och inte det man ser.[4] Detta var något som jag verkligen upplevde vid stilleben-stafetten. Att jag ritade mer av ovansidan på föremålen än vad jag egentligen såg var fruktansvärt irriterande. Det gav mig en eye-opener för hur mycket jag tar för givet, inte bara vad gäller teckning utan i livet i allmänhet. Rent tekniskt hjälpte den här övningen mig att verkligen titta på hur saker ser ut innan jag försöker rita dem. Hur lång är en viss linje, åt vilket håll ska den vinklas, ser den verkligen ut så som jag tror att den ser ut etc. Tack vare övningen kan jag snabbare och säkrare teckna adekvata bilder fastän jag tar längre tid på mig att titta på det jag vill rita av.

Det man tar för givet, fördomar och normer blev också föremål för diskussion under sokratiska samtal och galleribesök. Att tolka olika verk, och att samtidigt fundera över varför jag tolkar på det sätt jag gör har ökat min förståelse för de normer jag lever efter. Jag tolkar utifrån mina egna erfarenheter och intressen vilket innebär att ”Konst är kommunikation på mottagarens villkor”.[5] Denna erfarenhet är viktig att ha i åtanke när man själv undervisar. Vad för kultur lever ungdomarna i, vad har de för bakgrund? Ungdomskulturen kommer påverka hur jag lägger upp mina lektioner, vad som tolkas och diskuteras och vilka medier som används mest. Därför kommer det vara viktigt att jag ständigt håller mig uppdaterad för att kunna väva ihop nyheter med gamla beprövade tekniker.[6] Det senare eftersom det är viktigt att ha en grund att inspireras av och stå på eftersom allting man skapar bygger på sådant som redan finns.[7]

Torsdagen tillbringades på konstutsällningar. Tillsammans med några klasskamrater var jag först på Konstmuséet där mest tid ägnades åt utställningen av Klara Kristalova. Hennes utställning var uppdelad på två rum där det ena främst visade skisser med tillhörande anteckningar för hennes större skulpturer vilka var utställda i nästa rum. Detta gav mig en insikt i hur konstnärsarbetet kan gå till och att även etablerade konstnärer gör förarbeten innan de, så att säga, sätter igång med huvudmomentet. I anslutning till utställningen fick vi information om att vi kan kan vara med på deras öppna verkstad för vuxna. Denna börjar med en kort introduktion till Kristalovas utställning varpå man sedan själv får skapa. Onsdagen den 17 oktober kommer en öppen verkstad hållas och man är välkommen utan anmälning och betalar endast för det material man använder.

På Konstmuséet visades också utställningen A,B,Se, en utställning för barn med olika serier    som Ture Sventon och Barna Hedenhös. I ett hörn fanns en mängd olika sorters skor vilka en drös med förskolebarn hade klivit i när vi passerade. Bland annat var där två pojkar i cowboyboots av storlek 43 eller så. Den ena av pojkarna hukade sig i den klassiska western-gunfighter-posen och sa "så här gör dom onda".

Jag önskar att jag stannat en stund till bara för och lyssna på barnen och se hur de relaterar till olika saker. Pojken med bootsen relaterade ju till exempel boots till vapen och ondska, inte till hästar vilket för mig själv är en viktig del av westernfilmer och även anledningen till bootsens utformning. Detta får mig att fundera över vad man förmedlar med olika symboler.

Eftermiddagen tillbringades på Konsthallen och utställningen "She: The Question" av Chitra Ghanesh. Fullständig redovisning följer i nästa inlägg. Intryck som jag tagit med mig är dock att detta är en utställning som tilltalar mig, men jag har ingen aning om HUR man diskuterar konst.

Chitra Ganesh ’She: The Question’ Göteborgs konsthall

”Anything with a questionmark is bound to be messy” Detta citat har följt mig sedan jag såg utställningen av Chitra Ganesh. Den följer mig både för att det är så otroligt logiskt och samtidigt för att man sällan tänker på det viset. Allting som inte är fullständigt glasklart är såklart suddigt/messy. Men vad innebär suddigheten, innebär den att man tvunget måste reda ut vad som finns bakom? Att man måste gre i saker och ting för att få en djupare insikt? Eller innebär den helt enkelt att det är just så… messy! För min del innebär den mänsklighet, att alla är vi individer och alla tolkar och tycker vi olika.

Vad jag förstod på mina klasskamraters reaktioner så är jag ganska ensam om att tycka om Chitras verk. Det som tilltalade mig var först de skarpa färgerna, serietidningsintrycket och att kroppsdelar plötsligt kunde växa fram ur ett berg eller en växt. Jag är själv just nu inne på att teckna mycket i bläck och ritar gärna motiv med hybridformer av människa-växt, jag kunde helt enkelt relatera.

                                                  
               Mellanlektionskladd i kollegieblocket

Flera aspekter av hennes bilder gav mig inspiration och igenkänningsfaktorn var stor vad gäller vissa intryck.

    Känns som att läsa Fantomen                                 Det ÄR tillåtet att blanda material           Sånt här har jag vart inne på att måla, fast snarare

                                                  
                                                  
                                  överlappande planeter och månar än rykande meteorer.

De serietidningsaktiga bilderna som följer på varandra är dock svåra att få grepp om. Är de menade att berätta en sammanhängande historia? När man läser texterna är det svårt att se att det skulle vara på det viset. Även bildernas inbördes ordning är svår att få grepp om vilket gör att det blir ett hopkok av visuella intryck inspirerade av science-fiction och indisk kultur och mytologi, samt intellektuella utrop hämtade från Chitras egna hjärnvindlingar. Är det då nödvändigt att ’förstå sig på’ konsten? På detta svarar jag ett klart nej, det är det inte.

I den videoupptagning som visas om Ganesh och henns konst berättar hon att hon kombinerar serier, asiatisk modern konst och mytologi, något som klart framgår när man studerar hennes verk och förutom tavlor och väggmålning använder hon sig av animation och fotografi. Det verkar dock vid en närmare anblick som att det är de målade bilderna som är hennes viktigaste uttryckssätt vilket också bekräftas av henne själv när hon påvisar att hon vill känna ”handens närvaro i en tid då mycket är digitalt producerat”. Inspirationen hämtas från hennes uppväxt i New Yorks graffiti-kultur och hennes indiska arv. Hon vill visa på maktstrukturer och genusaspekter i samhället och använder ”kroppen som plats för konflikt, kontemplation och förändring”.

I häftet som berättar om utställningen kan man läsa ”I relationen mellan det etablerade och det som faller utanför finns en maktstruktur som återkommande behöver blottläggas och föras upp till ytan.” Kanske är det bundenheten till denna maktstruktur, till det etablerade, som gör att man kan uppleva ett visst obehag i samband med Ganesh starka uttryckssätt?!

För mig som postmodernistisk historiefantast ger utställningen en inblick i den moderna konstens värld, och min egen inspiration tillåts fria tyglar då jag inser att modern konst har inga regler. Konsten är precis som livet, olika för alla. Life is bound to be messy!

Graffiti

Röda sten var det tänkt idag, med betoning på var tänkt. Där var nämligen stängt. Inte så att det var låst eller nåt för där fanns folk och cafét var öppet. Men där var ingen utställning för tillfället. Så vi fick gratisbiljetter till vernissagen som börjar nästa lördag, fikade i cafét och kollade på graffitin på utsidan. Eller ja, jag kollade på graffitin ;-)

Det är tydligen så att detta är ett ställe där man välkomnar människor med sprayburkar och låter dem skapa fritt. Något som kritiserats från vissa håll därför att det anses att om det uppmuntras så kommer det spridas ännu mer på ställen där det inte är tillåtet. Denna kritik har dock fått stå tillbaka då undersökningar visat att såna här tillåtna graffitiplank (och hus) varken gör till eller från vad gäller spridningen av olaglig graffiti i resten av samhället.

Jag gillar graffitti, att titta på det som skapats i text och bild, fast förut visste jag inget om det vilket är anledningen till att jag lånade boken "Världen är skit, leve graffiti". Graffitin har sin egen stil, skild från annan konst, den ser inte ut att vara inspirerad av finrums-konsten (i brist på bättre ord). Istället verkar den ha inspirerat den moderna konsten och i vissa fall lyfts in i konsthallarna såsom kan ses i Jean-Michel Basquiats verk. Bilden uppe till höger påminner mig om nämnda konstnärs självporträtt. Kanske är det någon som sett dokumentären som gick på tv förra året som skapat den?!

Ibland kan man också se glädjande budskap i graffitin. Budskap som inte syns förrän man går närmare, budskap som talar till just mig, budskap som detta...

Nä, det var inte ordet LIVE jag syftade på ;-)

Mors mössa

Det 'riktiga' galleribesöket idag blev istället Mors mössa på Husargatan. Först när vi kom fram såg där tomt ut, bara vitkalkade väggar och ett ensamt bord med en låda på. Där var dock två personer där inne så vi klev på och frågade om galleriet var öppet. Föreståndaren (sorry, jag har glömt hennes namn) sa att vi gärna fick komma in och så började hon berätta om utställningen. Utställningens namn var Reflexions och handlade om psykologi. Bordet med lådan var en del av den och när såg närmare på den var det en låda av glas som innehöll en ca 25 cm hög modell av bronsstatyn Tänkaren. Väggen framför tänkaren utgjordes av spegelglas, på två ställen på kroppen hade tänkaren blåa tussar. Detta förklarades med att man gör experiment med djur, man fäster tussar på djuren och placerar dem bakom spegelglas så man kan studera dem utan att de vet om det. De djur som tar bort tussarna från sin kropp anser man känner igen sig själva i spegeln medan de som inte gör det inte har förstått att spegelbilden är den själv. Vissa apor och fåglar plockar tydligen bort tussarna.

Min tanke efter att ha hört den här förklaringen är då: varför är det en staty av en människa som är i lådan? Vi vet ju att människor känner igen sig själva, det måste ligga nåt djupare bakom! Resten av utställningen kommer jag inte nämna här, den finns i mina tankar och kommer säkert undermedvetet inspirera mig.

Något som sades har dock stannat kvar; "Makten tar hand om tomrummet!" ett statement jag kommer ta med mig och vrida och vända på att tag framöver.

Vi avslutade vid bordet med tänkaren och det hände sig att Lena var mittemot spegelglaset medan jag var på andra sidan om det och kikade in på statyn och funderade över att spegelglaset var placerat i motljus så jag bara fick en mörk otydlig bild av statyetten. När jag sitter där säger Lena plötsligt "jag ser dig, jag ser dig genom spegeln!"

Vad betyder det- ser man sig själv i andra eller ser man andra i sig själv... Kan man bara se sin egen spegelbild om man har andra att jämföra med eller måste man känna sig själv för att kunna se andra?

Ärligt talat så tyckte jag inte om utställningen. När jag gick därifrån kändes det så futtigt. Men det satte igång en massa tankar ändå; Måste konst ha en mening? Är det viktigaste att konsten talar till mig på mitt eget språk, utifrån mina egna tolkningar, eller att jag förstår vad konstnären hade för avsikter med verket? Måste det finnas en avsikt med konst? Måste konst ha en mottagare?

Tankarna irrar omkring. Den allra största frågan är; Vad är konst?

Konst är kommunikation. Konst är psykologi. Konst är filosofi. Konst är konstigt och liksom allting annat i livet tolkas den olika beroende på vilken referensram man har. Konst behöver tid för att sjunka in.

Konst är kommunikation på mottagarens villkor

Fåfänga försök

Den första aspekten av utställningen, som gick mig helt förbi ända tills jag hörde konstnärssamtalet, var att man ombads ta på sig tofflor. Vid ingången till spiraltrappan som ledde till utställningsrummen stod hyllor med sådana tofflor som man får på hotell, alla i samma storlek, vilket för min del innebar att de var 10 cm för långa och gjorde det krångligt att gå i trappor och få med sig tofflorna på samma gång. Att utställningen började på fjärde våningen hjälpte ju inte till. Alla golvytor bestod av slätputsad betong så förklaringen till toffeltvånget stod inte klar för mig förrän jag sett utställningen och gick och lyssnade på konstnärerna. Deras tanke var att tofflorna skulle skapa en något sårbar känsla samtidigt som det skulle kännas lite hemtrevligt. Både lite respektlöst men ändå respektfullt.

Det handlade också om att de 'mjuka' skulpturer som var utställda med tanke på att man skulle interagera med dem, det vill säga sitta, ligga eller klättra på, skulle ta mindre skada av hotelltofflor. Dessa skulpturer var gjorde i nåta slags skumgummimaterail överdraget med canvas/segelduk och målade med gummifärg. De föreställde mat och matrester såsom svampar, bananskal och de användes som möbler att sitta/ligga på när man såg på leranimeringarna som var föreställningens huvudattraktion och det som, förmodar jag iallafall, var det som namnet "Fåfänga försök" handlade om. Filmerna var i många fall ganska stötande, de innehöll människor och djur som klipptes i bitar och kroppsvätskor såsom blod, dregel och bajs, sådant som uppfattas som äckligt så fort det lämnar kroppens innandöme, förekom rikligt. Sammanlagt fanns där fem filmer men jag kommer uppehålla mig vid de två som väckte mest tankar hos mig.

Den allra första filmen i utställningen (på 4e våningen) var genusorienterad och föreställde hur man dömer människor/kvinnor efter utséendet. Vem som anses snygg eller ful, vad man får lov att göra med sin egen kropp och vilken rätt andra/män har till den.

I den andra filmen jag funderade mycket över var det en människa som red på en krokodil medan de tillsammans letade upp ett nedgrävt ägg. Jag förmodar att det var krokodilens ägg. De hjälptes åt att gräva fram ägget och få upp det ur hålet men sedan försökte människan ta ägget vilket krokodilen blev arg över så den knuffade bort människan därifrån. En allegori för människans ingrepp i naturen?

Göra mask

Som en del av utställningen kunde man tillverka sin egen mask. Där fanns uppbyggt ungefär som en scen där en stor mängd material fanns att tillgå. Bland annat fanns där en sorts artificiell lättvikts-lera som man bränner i micron, glasögon och vanliga pappersmasker såsom den jag använde. Färger,  glitter, sammetsband, pärlor och paljetter. Saxar, limpistoler, tänger, ståltråd i olika storlekar och fjädrar, smycken, papper i alla möjliga färger och materia. Kort sagt ett överflöd av material för att göra sin egen mask. Jag gjorde en enkel, ganska klassisk mask, fast med en näsring ;-) medan jag funderade över anledningen till att man kunde skapa en egen mask på en konstutställning.

Sådant jag funderade över blev bland annat:

Vad vill vi visa omvärlden? Vad visar vi omvärlden? Ser andra det som jag vill att de ska se av/om mig?

Vilka föreställningar om varandra har vi? Kan vi dölja oss bakom en mask?

Vad är verklighet/sanning, finns det en sanning/finns det en lögn?

Göteborgs Konstmuséum 25 oktober

Verket utgörs av en äldre typ av stol och ett bord som täckts av vågigt glas,  på/i vilket det placerats en modell av ett berg med en fyr på. Placeringen av fyren är på ett avstånd av två tredjedelar av bordets längd ifrån stolen. Alltså en modell av ett hav med en ensam fyr långt därute.  Vad är konstnärens tanke med detta? Hur känner jag inför verket?

I konstnärspresentationen står det:

Johan Thurfjell arbetar med olika tekniker som skulptur, teckning och text i installationer som närmast kan beskrivas som storskaliga modeller. Den sammanbindande länken i hans verk återfinns i den narrativa strukturen och de ämnen han utforskar: minne, historieskrivning, hopp och förtröstan. Med den personliga berättelsen och upplevelsen som utgångspunkt ger hans verk ofta på ett poetiskt vis uttryck för större allmänmänskliga förlopp och händelser.

Mina associationer till den ensliga fyren; Är vi ensamma? Upplever vi oss som ensamma? Vad får någon att bli fyrvaktare? Är det en självvald isolering? Vad får folk att isolera sig från omvärlden? Hur hanterar vi omvärlden när den känns för påträngande? Vill vi stänga den ute ibland? Ja det vill vi, men vi gör det på olika sätt. En del använder hög musik, andra vill ha total tystnad, de isolerar sig, i skogen, på en enslig ö någonstans, i fjället. Eller bara bakom en stängd dörr och ett par hörselskydd.

Ibland behöver man fly från sig själv, man flyr in i det sociala livet där man bara är en del av en helhet, där man slipper fundera över sig själv och sin existens. Eller så flyr man genom att förlora sig i fantasivärldar, böcker, dataspel, dans och musik, droger, skapande processer etc.

Kan bilden få lov att vara en flykt från de jobbigare ämnena? varför/varför inte.

Hur uppfattar vi det oändliga havet? Kan man säga att det är oändligt? När vi inte ser ett slut så uppfattar vi det som oändligt, fastän vi vet att det finns en gräns någonstans. Är det havet som tur slut där fastlandet börjar eller är det fastlandet som tar slut där havet börjar? Måste det finnas ett slut, marken fortsätter ju under vattnet och vattnet finns även ovanför oss, i ett ständigt kretslopp. 

Så många frågor. Inte lika många svar. Men det är inte nödvändigt!

Vernissage Stadsbyggnadskontoret. Susanne Westerberg och Mattias Gunnarsson, 20 m lång målning

Intryck av målningen

Halloween, creepy, eyeball-inspiration, ninjabirds, ghosts, trees and towers.

Där verkar finnas ett allmänmänskligt lite kusligt tema men samtidigt ger den inte intryck av att berätta någonting i en kronologisk ordning eller annan ordning heller. För mig är den generellt sett en källa till inspiration vad gäller tekniker som jag kan använda mig av för att skapa olika intryck. Till exempel mot slutet, på slottsbilden, så ser *vägen* ut att vara en ravin i och med de vertikala strecken, visserligen syns de genom färgen runtom men det kan man utforma hur man vill. Detta är något jag själv tänker utveckla i min nästa bild, eller åtminstone göra en skiss att ha i åtanke i framtiden. Stenslott, eyeballs och dödskallar är något jag funderat på ett tag och här fick jag lite inspiration till hur de kan se ut.

Jag ser också den här målningen som inspiration till vad man kan hitta på med en skolklass, ett sätt att låta eleverna inspireras och lära sig av varandra utan att det blir uppenbart att det är det man gör. Med en sån här målning kan man låta varje elevs del stå för sig eller låta dem samarbeta om en enhetlig utformning, de kan göra en sammanhängande berättelse, eller så kan de olika fristående delarna användas för association vilket man sedan använder för att binda ihop varje del tills man får en helhet. Eller så kan man gå vidare och arbeta i andra material utifrån målningen.

Man skulle också kunna använda delar av en sådan målning som utgångspunkt i ett sokratiskt samtal. I den sista av bilderna ovan figurerar en blek person vars ansikte ser ut som en mask med hål för ögon och mun. Man skulle kunna välja ut den personen och ställa en inledande fråga om vad den känner. Eller om man utgår från elevernas egna målningar så kan man hjälpa dem att sätta ord på det de målat så att de på så vis får se vad de egntligen har tänkt.

Vernissage Stadsbyggnadskontoret. Susanne Westerberg och Mattias Gunnarsson, 20 m lång målning

Intryck av målningen

Halloween, creepy, eyeball-inspiration, ninjabirds, ghosts, trees and towers.

Där verkar finnas ett allmänmänskligt lite kusligt tema men samtidigt ger den inte intryck av att berätta någonting i en kronologisk ordning eller annan ordning heller. För mig är den generellt sett en källa till inspiration vad gäller tekniker som jag kan använda mig av för att skapa olika intryck. Till exempel mot slutet, på slottsbilden, så ser *vägen* ut att vara en ravin i och med de vertikala strecken, visserligen syns de genom färgen runtom men det kan man utforma hur man vill. Detta är något jag själv tänker utveckla i min nästa bild, eller åtminstone göra en skiss att ha i åtanke i framtiden. Stenslott, eyeballs och dödskallar är något jag funderat på ett tag och här fick jag lite inspiration till hur de kan se ut. 

Jag ser också den här målningen som inspiration till vad man kan hitta på med en skolklass, ett sätt att låta eleverna inspireras och lära sig av varandra utan att det blir uppenbart att det är det man gör. Med en sån här målning kan man låta varje elevs del stå för sig eller låta dem samarbeta om en enhetlig utformning, de kan göra en sammanhängande berättelse, eller så kan de olika fristående delarna användas för association vilket man sedan använder för att binda ihop varje del tills man får en helhet. Eller så kan man gå vidare och arbeta i andra material utifrån målningen.

Man skulle också kunna använda delar av en sådan målning som utgångspunkt i ett sokratiskt samtal. I den sista av bilderna ovan figurerar en blek person vars ansikte ser ut som en mask med hål för ögon och mun. Man skulle kunna välja ut den personen och ställa en inledande fråga om vad den känner. Eller om man utgår från elevernas egna målningar så kan man hjälpa dem att sätta ord på det de målat så att de på så vis får se vad de egntligen har tänkt.