Med min mobil spelade jag in ljudet av ett metallrör mot ett oljefat. Sedan gick jag ut i skogen och 'släppte ut det'. Det var många små djur som blev överraskade. 

Chitra Ganesh ’She: The Question’ Göteborgs konsthall

”Anything with a questionmark is bound to be messy” Detta citat har följt mig sedan jag såg utställningen av Chitra Ganesh. Den följer mig både för att det är så otroligt logiskt och samtidigt för att man sällan tänker på det viset. Allting som inte är fullständigt glasklart är såklart suddigt/messy. Men vad innebär suddigheten, innebär den att man tvunget måste reda ut vad som finns bakom? Att man måste gre i saker och ting för att få en djupare insikt? Eller innebär den helt enkelt att det är just så… messy! För min del innebär den mänsklighet, att alla är vi individer och alla tolkar och tycker vi olika.

Vad jag förstod på mina klasskamraters reaktioner så är jag ganska ensam om att tycka om Chitras verk. Det som tilltalade mig var först de skarpa färgerna, serietidningsintrycket och att kroppsdelar plötsligt kunde växa fram ur ett berg eller en växt. Jag är själv just nu inne på att teckna mycket i bläck och ritar gärna motiv med hybridformer av människa-växt, jag kunde helt enkelt relatera.

                                                                 Mellanlektionskladd i kollegieblocket

Flera aspekter av hennes bilder gav mig inspiration och igenkänningsfaktorn var stor vad gäller vissa intryck.

    Känns som att läsa Fantomen                                 Det ÄR tillåtet att blanda material           Sånt här har jag vart inne på att måla, fast snarare

                                                                                                                                      överlappande planeter och månar än rykande meteorer. 

De serietidningsaktiga bilderna som följer på varandra är dock svåra att få grepp om. Är de menade att berätta en sammanhängande historia? När man läser texterna är det svårt att se att det skulle vara på det viset. Även bildernas inbördes ordning är svår att få grepp om vilket gör att det blir ett hopkok av visuella intryck inspirerade av science-fiction och indisk kultur och mytologi, samt intellektuella utrop hämtade från Chitras egna hjärnvindlingar. Är det då nödvändigt att ’förstå sig på’ konsten? På detta svarar jag ett klart nej, det är det inte.

I den videoupptagning som visas om Ganesh och henns konst berättar hon att hon kombinerar serier, asiatisk modern konst och mytologi, något som klart framgår när man studerar hennes verk och förutom tavlor och väggmålning använder hon sig av animation och fotografi. Det verkar dock vid en närmare anblick som att det är de målade bilderna som är hennes viktigaste uttryckssätt vilket också bekräftas av henne själv när hon påvisar att hon vill känna ”handens närvaro i en tid då mycket är digitalt producerat”. Inspirationen hämtas från hennes uppväxt i New Yorks graffiti-kultur och hennes indiska arv. Hon vill visa på maktstrukturer och genusaspekter i samhället och använder ”kroppen som plats för konflikt, kontemplation och förändring”.

I häftet som berättar om utställningen kan man läsa ”I relationen mellan det etablerade och det som faller utanför finns en maktstruktur som återkommande behöver blottläggas och föras upp till ytan.” Kanske är det bundenheten till denna maktstruktur, till det etablerade, som gör att man kan uppleva ett visst obehag i samband med Ganesh starka uttryckssätt?!

För mig som postmodernistisk historiefantast ger utställningen en inblick i den moderna konstens värld, och min egen inspiration tillåts fria tyglar då jag inser att modern konst har inga regler. Konsten är precis som livet, olika för alla. Life is bound to be messy!